Given to the Rising

Varit i Stockholm sen i måndags. Häng ute i Gröndal med Otto, Anders och Stina och senast i Årsta med Emelie. Såg Neurosis i tisdags och spelade lite skivor. Bra gig, trots att det var långt, mest nya låtar och sjukt varmt. Jag stod och hörde fantastiskt bra. Till en början var det roligt på efterfesten också. Både Neurosis och Blonde Readhead var representerade. Spelandet utmynnade i sell-outs och dansgolv, vilket inte riktigt var vad jag ville en tisdag efter Neurosis. Tog en taxi hem till Gröndal och somnade samma sekund jag satte mig på sängen. Gårdagen blev sen frukost, sen in till stan för att träffa snällaste Karin och senare även Emelie. Vi hade tänkt gå på bio, men det blev några öl och sen hem för en mackbuffé hos Emelie. Rädisor, minigurkor, dansk ost och färskt bröd. Tröttnade tidigt trots de sex(!!!) katternas idoga underhållande. Kattungar må vara bland det sötaste som finns, men när tröttheten satte in kunde varken de fyra minikatterna eller Dylan Moran hålla mig vaken.

The Leading Guy

Otto

Den enda lilla killen jag känner som gör high five på att få ett gäng kikärter på tallriken.

Västerbron

Avfärd inom kort. Flyger för att det är billigare. I alla fall för företaget. Inte för miljön och allt det där, men så är det. Dumt att inte hinna jobba på resan trots att det tar ungefär lika lång tid.

Skönt att komma iväg ett par dagar i alla fall. Även om jag inte riktigt vet hur veckan ser ut. Behöver ju jobba en del. Fattar inte hur folk har tid att vara lediga på riktigt. Hur går det till?

En öl blev fyra igår och städningen fuskades bort. Typiskt. Nu ska jag packa ner resterande prylar och dra mig. Om andan faller på så är ett textmeddelande eller ett samtal till mig helt klart ok. Eller kom för all del förbi Debaser Slussen efter konserterna imorgon. Jag och Daniel spelar skivor. Bränd skit ska jag spela. Får se hur det blir. Gratis är det i alla fall.

Let Me Down Gently

Jag har en teori om melankolisk musik, eller musik som är gjorde av människor som på ett eller annat sätt inte mår helt hundra. Eller teori och teori. Jag har väl åsikter i ämnet som alla andra. Jag vet inte om jag orkar dra något just nu, men jag tänkte på att jag måste vara på ett halvbra ställe för att klara av dysterkvistar. Eller i alla fall de allra flesta. Då funkar det. Jag måste vara på tämligen fast mark trots allt. Trodde inte riktigt jag var där idag, kunde inte riktigt komma ur sängen, somnade om, vaknade och kom på att jag har tusen saker som måste göras idag. Gömde mig under täcket och sov en stund till. Dagar som den här brukar jag spela något hårt eller instrumentalt. Det ska betyda andra saker än det jag funderar över, jag behöver inte någon som sjunger soundtracket till mina dåliga dagar när de pågår. Behöver pepp eller ingen sång alls som kan blanda sig i (minst av allt behöver jag glad musik, det är som om någon frågar om det gjorde ont när man ramlat och tappat ena armen).

Jag lyckade visserligen börja dagen med Spacemen 3 idag, ett band vars texter inte var de allra muntraste, men det är inte riktigt samma sak. Jag vet egentligen inte varför, men det kanske är för att jag köper hela grejen och att det ibland är så skrattretande nattsvart att jag mår bättre av det. Jag tänkte nyss på jag för lite sen vaknade av att en gammal vän spelade något av David Eugene Edwards (vet inte om det var 16 Horsepower eller Woven Hand, tror det senare, men minns inte). Jag fattade inte alls hur någon plågade sig själv och andra på bakfyllan med hårdkokt kristendom en lördagsmorgon. Hur man kan låta en nyfrälst man predika om sina tillkortakommanden och hur de leder till helvetet. Det är ju nästan lika illa som att kolla på flera avsnitt av 7th Heaven en riktigt dålig dag. Visserligen har båda banden ofta samma tema, men orsaken till att David Eugene Edwards lyckas vrida om kniven är väl för att han berättar i en mer traditionell kostym och dessutom låter övertygande och läskigt troende på riktigt. Han berättar hur det verkligen ligger till. Det är inte någon dageneftergrej (eller en förtäckt drognoja). Han lider verkligen alla kval för alltid. Allt han gjort är fanemej en synd.

Stannade för övrigt hemma igår med Woody Allen och Dylan Thomas (det var en slump, försöker inte hoppa upp på nån kulturhäst här inte). Bra val känns det som idag. De där tusen sakerna som ska göra måste verkligen göras. Eller i alla fall de allra flesta. Det går ju alltid att fortsätta fuska. Samvetet blir lidande, men jag håller mig borta från de värsta synderna så går det nog. Vi pratar mest om städning och sånt, det kan väl inte vara alltför farligt, eller? Nu ska jag köpa kaffe och bli av med huvudvärken.

Summer Songs

Rynge. Två dagar på landet. Vi gjorde nog allt som brukar dyka upp i midsommarsammanhang. Skillnaden var väl att det gjordes med måtta och utan alltför stora förväntningar i år. Sillunch, fotboll mot grannarna, kast med boll, jordgubbar och glass, vin och grillkorv, skitsnack på småtimmarna, frukost i trädgårn, bra bok i hängmattan och bad i havet. Sex vuxna, två barn och en hund. Bästa midsommar jag kan minnas. Fint häng hörni Christian, Therese, Yoda, Ringo, Jon, Henrik, Petra och Stega.

Transparent Radiation (Organ Version)

kram.fest flyttades från ljudkullen, decimerades och hölls på Rundgång på grund av regn. Tråkigt, men det kom mycket folk för att se Rasmus (jag kommer inte ihåg vad det här projektet heter!) och Pistol Disco spela. Det dracks öl och bjöds på chips. Fint var det. Nu hinner jag inte skriva mer då jag ska åka iväg och fira midsommar. Vet inte riktigt var, men jag ska dit i alla fall!

Motionless Dances

James Blackshaw

Jag lyssnar på James Blackshaw spela på Sérgio Hydalgios radioshow Má Fama just nu. Kom på att jag glömt tipsa om den tidigare. Den är visserligen portugisisk, men det är bland annat en artist i veckan som spelar live, och det är oftast intervjuer på engelska (jag har inte hört nån som inte varit det). Han har förutom James Blackshaw bjudit in bland andra Panda Bear, Six Organs, Larkin Grimm och nu senast Jana Hunter. Jag vet inte så mycket om showen, jag lyssnar när jag kommer ihåg. Intervjuerna är kanske inte de allra bästa (sjukt nördiga och ofta alldeles för långa), men musiken är grym.

Skönt att lyssna på James Blackshaw just nu. Mitt huvud värker, tror jag kommer bli förkyld. Dessutom kan jag inte annat än vara fast i mina egna tankar. Det har liksom låst sig. Skulle släppa dem om jag kunde. Pallar inte fundera mer just nu. Vill bara att det ska vara lite enkelt. Antar att det bara är jag som kan hjälpa mig.

Vengeance

Det finns få likheter mellan en spelning på Atlantisscenen i Hultsfred och en på Loppen i Köpenhamn. För ett band som Converge är det ljusår mellan de uttryck som de kan förmedla (en spelning på Teaterladan hade kommit mycket närmare, det vet alla som varit på brutal musik där). Converge är inget arenaband. De behöver kontakt med sin publik, de behöver volymen och de behöver ljudet. De behöver även en publik som vill se dem, inte en gles skara bestående av en handfull fans och några nyfikna, i alla fall inte när förutsättningarna är dåliga.

Vi småpratade om gårdagens spelning på perrongen på väg hem igår, jämförde den med förra gången de spelade på Loppen för några år sedan. Då blev jag helt knockad och tyckte det var bland det bästa jag sett. Visserligen var den spelningen min första med dem och jag tappade hakan när jag fick se och höra Kurt Ballou live och jag imponerades av den outtröttlige Jacob Bannon. Jag stod och kollade på medlemmarna i bandet som om jag var en fjortonåring som spelar i det tuffaste bandet på fritidsgården och som vill lära sig allt. Trots detta kom jag fram till att gårdagens konsert var bättre. Låtarna från "No Heroes" gav konserten en helt annan dynamik. Ljudet var nog snäppet vassare än sist också. Att öppna med nya "Plagues" är genialiskt då peppen om möjligt stiger just där och då.

Samtidigt tyckte jag inte att framförandet var lika bra, det var inte sjöslaget jag hoppats på (vi pratar Converge på Loppen, det var såklart ett riktigt röj, men inte lika mycket hängande i bjälkar och folk på scenen). Jag som stod på kortsidan kanske inte ska säga så mycket, men det var så jag upplevde det. Men i alla fall. Det kanske var bättre igår, men förra gången var min första. Dött lopp med andra ord.

Summering av min 14:e Hultsfredsfestival

Rent spontant. Jag upplevde inte att årets upplaga var någon katastrof. En hel del roligt har hänt, och bra band har setts. Visst kunde det varit faster, harder, scooter, men det klagas alltid väldigt mycket. Ni vet att det går bra att stanna hemma om det inte passar? Jag är glad att jag åkte i alla fall. Trots att allt inte gick till som det borde. Här är mina snabba (en del lite neggiga, jag vet).

Mest besökta scen: Dött lopp mellan Rookie och Atlantis.
Minst besökta scen: Hawaii (50 Cent. That’s it).
Största peppen: Suicidal Tendencies.
Största lyckan: Att Roky Erickson var så bra (årets konsert och årets hockeyfrilla tycker jag han är mer än värd att vinna också).
Största bedrift: Se första bandet 13:00 och sista 03:30 på fredagen.
Största besvikelse: Ljudnivån. Framförallt på Atlantisscenen.
Största besvikelse II: Att Teaterladan har ersatts av Atlantis som förstahandsval för band som Blood Brothers och Converge. Sämre scen. Ibland med katastrofalt dåligt ljud.
Årets miss: Justice (valde bort på grund av det dåliga ljudet, men kanske borde gått dit i alla fall).
Årets miss II: Dizzee Rascal (Regn i massor).
Årets bortvalda: Dinosaurerna. Kände inget tvång att se Manics, Ozzy eller Pet Shop Boys.
Årets tråkigaste: Frånvaron av allmän glädje.
Årets tråkigaste II: Att många grejer kostar lite mer än vad som är helt ok (Öl, kaffe, mat, dusch, parkering).
Årets häng: Husvagnscampingen.
Årets förvirring: Borttappade saker utan någon rimlig förklaring. De flesta hittades igen dock.
Årets felbedömning: Allmändansen på scenen till Familjen blev till att jag stod själv och gjorde Bezdansen.
Årets äckligaste: Han i Fibes som kissade inne i restaurangen.
Årets äckligaste II: Personen som bajsade mellan vår bil och vår husvagn.

Hedersomnämnanden: Markus Krunegård och Peter Jöbacks duett; Cut Citys konsert trots att publiken antingen var på Turbonegro eller under tak på grund av regn.

Om tur finns kommer fler bilder och en lista på sedda band. Nu blir det mat och sen sängen.

Nu är det över

Nu väntar fem timmars bilresa, städ av husvagn och välkommen hemkomst. För all del även den vanliga post-festival stressen.

Manic

Högt och lågt. Tydligen är det ok att skitband spelar högt.

Grannen

När vi kom i torsdags spelade de Converge, i morse Blood Bros, och nu Turbonegro.

Regn. Fylla.

Snart över. Trist.

Regnet kom

Jesiah på rookie istället för bra Säkert! på pampas. Skönt på nåt sätt, men lite tråkigt.

Blood Bros

Atlantis. Igen. Något bättre ljud. Högt nog i alla fall. Bra band.

Det känns som sista sista gången

På väg hem. Nån spelar Staffan Hellstrand. Vi har sett familjen. Fint.

Sjuk pepp

Atlantisdåligt ljud. ST I GUS

Elk Horn

ST.

Varför då?

Och var?

Those Dancing Days

Göran fyller är på Rookiescenen.

Black Cab

Taxi, Taxi på stora dans. Hiphopen utanför är högre. Men det är bra. Mycket.

Jobb på backstage

Elin styr upp.

Sleaze 2007

Hultsfredshumor.

Bästa Anders

Bring me the fucking riot man... på stora dans som låter bra. Skönt.

Atlantis must die

I år är många av mina måsten på sämsta scenen. Arg, ledsen och besviken. Men det är kul att campa. Bara en sån sak.

Fy skråen vilket härj

Första gå förbi: Flogging Molly.

Unsolved Mysteries

Animal Collective. Snodd bild, okänd fotograf.

I september kommer "Strawberry Jam", Animal Collectives nya. Jag hade verkligen inga andra planer än att bara vänta på den. Så googlade jag för lite info och såg att tre låtar fanns att hämta ("Peacebone", "Unsolved Mysteries" och "Chores"). Kunde inte hålla mig. Pandan verkar vara mer involverad i den här, det är allt jag kan säga. Och att "Peacebone" kommer med lite Exceptervibbar. Har inte hunnit sätta mig ner och lyssna ordentligt, och jag kommer nog inte säga mer förrän jag har skivan. Googla om ni vill höra.

Future Days

Det är nu det händer. Nu ska Karlskronplan bli nya S:t Knut (som aldrig blev nåt mer än en plats med dyra lägenheter och samma gamla genialiska Vinny's. Mys är inget bra fik). Enligt ryktet är det ett vegankafé som öppnar på Ronnebygatan, 50 meter från mitt hus, och idag såg jag att Karlskronaplan blir ett piercing och tatueringsställe mindre till förmån för nytt fik. Till min förvåning har den skabbiga falafeln på torget fått ny exteriör och nytt namn också. Undrar när det hände. Heter numer Friends grill i alla fall. You gotta love Malmö. Jag hoppas verkligen att nåt av de nya kaffeställena gör något bra av sin relativt vanliga idé om vad som är en fin framtid med egen firma.

Sponge Chorus

Möten suger musten ur de flesta. Tillbaka nu. Bort igen imorgon. Nu lite jobb innan jag ska försöka landa och ladda inför kommande äventyr.