Let Me Down Gently

Jag har en teori om melankolisk musik, eller musik som är gjorde av människor som på ett eller annat sätt inte mår helt hundra. Eller teori och teori. Jag har väl åsikter i ämnet som alla andra. Jag vet inte om jag orkar dra något just nu, men jag tänkte på att jag måste vara på ett halvbra ställe för att klara av dysterkvistar. Eller i alla fall de allra flesta. Då funkar det. Jag måste vara på tämligen fast mark trots allt. Trodde inte riktigt jag var där idag, kunde inte riktigt komma ur sängen, somnade om, vaknade och kom på att jag har tusen saker som måste göras idag. Gömde mig under täcket och sov en stund till. Dagar som den här brukar jag spela något hårt eller instrumentalt. Det ska betyda andra saker än det jag funderar över, jag behöver inte någon som sjunger soundtracket till mina dåliga dagar när de pågår. Behöver pepp eller ingen sång alls som kan blanda sig i (minst av allt behöver jag glad musik, det är som om någon frågar om det gjorde ont när man ramlat och tappat ena armen).

Jag lyckade visserligen börja dagen med Spacemen 3 idag, ett band vars texter inte var de allra muntraste, men det är inte riktigt samma sak. Jag vet egentligen inte varför, men det kanske är för att jag köper hela grejen och att det ibland är så skrattretande nattsvart att jag mår bättre av det. Jag tänkte nyss på jag för lite sen vaknade av att en gammal vän spelade något av David Eugene Edwards (vet inte om det var 16 Horsepower eller Woven Hand, tror det senare, men minns inte). Jag fattade inte alls hur någon plågade sig själv och andra på bakfyllan med hårdkokt kristendom en lördagsmorgon. Hur man kan låta en nyfrälst man predika om sina tillkortakommanden och hur de leder till helvetet. Det är ju nästan lika illa som att kolla på flera avsnitt av 7th Heaven en riktigt dålig dag. Visserligen har båda banden ofta samma tema, men orsaken till att David Eugene Edwards lyckas vrida om kniven är väl för att han berättar i en mer traditionell kostym och dessutom låter övertygande och läskigt troende på riktigt. Han berättar hur det verkligen ligger till. Det är inte någon dageneftergrej (eller en förtäckt drognoja). Han lider verkligen alla kval för alltid. Allt han gjort är fanemej en synd.

Stannade för övrigt hemma igår med Woody Allen och Dylan Thomas (det var en slump, försöker inte hoppa upp på nån kulturhäst här inte). Bra val känns det som idag. De där tusen sakerna som ska göra måste verkligen göras. Eller i alla fall de allra flesta. Det går ju alltid att fortsätta fuska. Samvetet blir lidande, men jag håller mig borta från de värsta synderna så går det nog. Vi pratar mest om städning och sånt, det kan väl inte vara alltför farligt, eller? Nu ska jag köpa kaffe och bli av med huvudvärken.