Går från bussen försjunken i tankar, känner mig lite piggare än jag brukar. Jag sätter upp några affischer. Skivan tar slut innan jag kommer fram till affären. Funderar på att låta öronen vila, men jag vill inte. 250 nya låtar i iPoden är alldeles för lockande. Ny energi har tillkommit genom samtal med en vän på vägen, och jag investerar den i sökandet efter den perfekta musiken för humöret.
Mitt liv är inte som postrock. Visserligen är mycket av det stillsamt och sökande; och ibland landar det i långa crescendon som aldrig verkar ta slut. Skillnaden är att livet inte är är enkelt på samma sätt. Det bygger inte mot katharsis eller mot ren och pur lycka. Livet finns inte bara där som något att ta för givet.
På väg hem ser jag något som påminner mig om en ep med ett av mina favoritband. Omslaget minns jag som vackert och passande. Minnet säger mig att det jag ser är näst intill identiskt med omslagsbilden. Det är inte riktigt så, bilden jag tror mig minnas är tagen på dagtid. Jag stannar ändå för ta ett foto med mobilkameran.
Musiken jag lyssnar på smälter plötsligt ihop med stämningen. Jag stannar en stund i den mörka parken och funderar över slumpen och att det enkla oftast är det som är mest vackert.
Hämta Yearning med Mono här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar