Feasting On My Heart

Långt, rätt bra möte, mat och sen en lång svada om sakernas tillstånd, vädret och Malmö rent generellt. Vet knappt om jag pallar att skriva om det, men jag tror jag måste. Då kanske det går över och försvinner lite grann. Det är väl så det funkar?

Det sägs att det som upplevs av den enskilde delas av många. Jag brukar hävda det själv ibland, men nu vet jag inte. Vill inte att många känner som jag gör idag.

Ville verkligen inte sitta på Kreolstället och känna mig missnöjd med maten och missnöjd med vad jag hörde från platserna bredvid. Ville inte känna att det bubblade inom mig när jag hörde om de triviala och uppenbart ospännande saker som de på dejt delade med varandra (min fördom säger att det var just en dejt). Ville inte känna att de borde komma vidare, komma fram till något. Prata om något som upprör eller berör.

Jag vet att jag inte har någon rätt att känna så. Att jag inte borde känna så. Men ibland slår det mig att jag inte hör hemma, inte vill vara där de som bara har det såå treeevligt är. Jag vill inte vara en del av en population bestående av trendiga tröjor och dyra jackor. Inte vara en del av något som framstår som en obrydd massa (såklart har jag inga belägg för att det är på det viset).

Kanske borde jag gått hem. Inte suttit bland barnfamiljer, äldre kompisgäng, dejter och vad det nu var, och luftat mina åsikter och känslor. Kanske borde jag inte gått med min vän till ett annat ställe som var fullt för att sen gå vidare till det där fina stället som var tredjehandsvalet för att ta en öl.

Kanske borde jag inte skrivit det här.