X Marks the Spot

Mattias Hellberg.

Blev en sväng till Babel i torsdags igen. Josh Rouse stod för underhållningen, och jag tänkte ge honom en chans till. Skivorna har jag väl aldrig riktigt fallit för, men några låtar här och där har nått fram. Gamla redaktionen gillade ju den lille mannen väldigt mycket, så jag har hört det mesta antar jag.

Josh själv ser ut som en något för välmående professor från ett puttrigt universitet utanför Seattle eller så. En sån typ som glider omkring i sin ulliga kostym och myser. Undehåller lite på spanska och filar lite på gitarren. Hans publik är en annan historia. Äldre med en förkärlek för fin musik, unga missförstådda pojkar och flickor, välschamponerade och överförfriskade ynglingar som inte riktigt lyckas vara som sin idol hur mycket de än kan sjunga med i texterna och de där paren som har allt med Drake och Dylan som går ut en gång i månaden för att se musik som låter som Drake eller Dylan. Kanske låter jag hård och trångsynt, men jag blir alltid lite sur när jag möts av oförstående publik som bara är där för sin egen skull, den som inte tar hänsyn till någon annan. Som tycker det är ok att blänga surt eller till och med knuffas lite för att andra vill ta sig någon annanstans i lokalen. Ja, ni vet alla vilka jag pratar om. De som aldrig klappar i takt.

Josh var bra och har inget ansvar för sin publik. Han ska bara fortsätta vara mysig och göra mysiga låtar.

Hade klubb i fredags. Mycket folk, och bra folk. Mycket kärlek i luften. Jag hamnade i rock och soul-träsket, men fick en hel del beröm, nästan så att jag häpnade faktiskt. Inte en enda som klagade. Märkligt. The Branded skötte sig exemplariskt, även om garagerocken ibland kan kännas lite begränsande, och Mattias Hellberg & The White Moose glänste. Kul att se dem alla igen, och roligt att de var så bra.

Lyssnar på: "Who Put Out the Fire" - Monorchid