Where The Action Is?

Jaha. Den var ju inte alls så tråkig som jag trott den där Guldbaggegalan. Jag kan däremot erkänna att jag inte sett en enda av de filmer som var nominerade. Svensk film har äcklat mig så mycket i sin självgodhet så länge och ihärdigt att jag blivit helt ointresserad. Jag vet att jag missar bra och udda filmer, men jag har svårt att piska upp intresset. Nu vill jag se några av de som nominerades (och vann), så min inställning är väl på väg att ändras. Vi får se.

Själva galan hade ju några "gömma sig bakom kudden"-ögonblick såklart. Några tacktal som var under all kritik, men de bra vann över de dåliga. Komikerhumorn var ju även den uthärdlig, till och med smårolig någon gång. Det var inte illa.

Vi gjorde för övrigt en lista till vår irländska vän Billy i somras på svenska klassiker han borde se. Vet att han betar av listan med glädje. Tanken var att han måste se filmer som "Repmånad" och Morrhår och ärtor" för att kunna förstå hur det är att vara svensk. Han kan ju inte bara se Bergman och Roy Andersson. Ett sånt tilltag skulle visserligen vara svenskt på riktigt. Vi är ju väldigt bra på historierevisionism i det här landet. Särskilt kulturell sådan.

I morgon bitti far jag till Danmark igen för lite mer kurs. Dags att göra ett försök till att sova med andra ord. Svårt såhär tidigt. Har alltid haft det. Vill ju egentligen mest sätta mig ner och lyssna på "Kill City"- Iggy Pop & James Williamson som jag fick på posten häromdagen. Har ju faktiskt ALDRIG hört den.

På tal om att inte ha hört, jag föll för frestelsen att lyssna på nya Animal Collective i lördags i gott sällskap. Idag ligger vinylen på postICA. Jag kunde ju ha hållit mig ett par dagar till så hade jag fått den där känslan jag hoppades på, ni vet den där som knarkades förr. Olyssnat fanns vetskapen om att det var bra det som köpts. Nålen sattes mot vinylen och gläjen eller förvirringen spred sig kroppen.

Lyssnar på: "Let's Go Baby (Where The Action Is)" - Robert Parker (låt)