Såg "Gonzo: The Life and Work of Dr. Hunter S. Thompson" Den infriade nog de flesta förväntningarna, även om den var lite lustigt filmad ibland. Många intervjuer i filmen som var roliga och relevanta, men också rätt mycket helt fantastiskt arkivmaterial. Bland annat när Hunter S. Thompson får möta en Hells Angel i TV. Kul att se.
Mycket av filmen handlar om personen Hunter, hur han levde sitt liv, men också om journalistens inställning till vad han företog sig. Ja, hela gonzogrejen fick ju rätt mycket tid också (titeln på filmen säger egentligen precis vad filmen handlar om). Roligt att Steadman var med, han som gjort alla underbara teckningar, och det var ju han som var med på ett hörn när gonzon föddes. I övrigt var det ett långt parti i filmen om hans arbete kring valet 1972 som jag gillade mycket. Särskilt att han hittat på saker om en usel kandidat han gillade, för att sen sprida rykten om honom som han sen tryckte som hörsägen.
Hunter S. Thompson hade ju en fax tidigt. En så kallad Mojo Wire. Tror han fick den när han jobbade åt Rolling Stone, roligt på nåt sätt då de har sin fax med i filmen "Almost Famous" (de är ju så glada över att de har en maskin som skriver en sida på "så snabbt som sex minuter!"). Hunter skjuter sin. Roligt att återigen se folk bryta ihop över ny teknik, särskilt nåt så festligt som en ur-fax. Amerikanerna använder visserligen fortfarande fax, så de tog nog den på stort allvar till slut.
Tog en sväng på klubben Supersoul på Debaser igår efter tex-mex och film. De spelar verkligen blandat. Det mesta går mig helt förbi. Sen spelar de plötsligt helt fantastisk musik en stund. Lite för sällan det händer bara, annars hade jag kanske gått dit oftare.
------------------
Rättning: Korrigerade just det där om att Hunter S. Thompson faktiskt sköt sin skrivmaskin. Det var först senare han valde att ta sitt liv med pistol. Det hade den här gången inte med saken att göra. Plumpt. Förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar