Are There Any Dreamers Left Out There?

Kollar på Kobra om bloggar just nu. Det är rätt märkligt att sitta här och lyssna på folk som tror sig veta varför man bloggar.

Enligt programmet är det den lilla människans sätt att få synas. Kanske finns det sanning i det.

Sigge Eklund hävdar att det är det sätt man kan få sina dagar att bli precis så bra man hoppades. Fint på ett tragiskt sätt tycker jag. Vet inte om jag känner igen mig i det, kanske andra.

Själv tror jag att jag censurerar för mycket, eller i alla fall låter bli att skriva det jag ägnar mest tankar åt. Det blir mest betraktelser av banaliteter. Ett sätt att minnas det som oftast faller i glömska.

Känslor skriver jag om när jag verkligen behöver. När de måste ut.

De allra bästa minnena undviker jag. Möjligen för att jag inte lägger ner tillräckligt med tid på att hitta de ord som verkligen passar.

Jag minns det bra. Kanske borde jag ha skrivit ner det.