Steady as she goes

Själv på soffan. Av någon anledning läser jag fragment av andras tankar och erfarenheter. Kan inte sluta trots att jag mest får ont i magen. Det som känns som mest på riktigt av allt reduceras till ord av någon annan, för andra. Jag sa att jag inte vill det. Sanningen är väl att jag vill, men på något sätt som jag tycker visar verkligheten. Den som gör så förbannat ont ibland, men som samtidigt är finast. Den vi delar, men inte kan dela med andra. Den där som bara finns och inte riktigt kan berättas för andra trots att de med största sannolikhet har känt något liknande.

Hoppas hon kommer hem till mig snart. Funderar på att gå och lägga mig, men jag vill inte. Jag vill att allt ska vara bra och fint. Att hon ska komma lagom snart, vara glad och lysa i ögonen. Lagom berusad, lagom utomhuskall i sin tunna fina blå kappa. Jag vill inte vara lätt stressad av jobb och samtidigt känna den smygande känslan av oro. Att vara säker på att inte vara säker på någonting alls är aldrig kul. Varför kan jag inte vara trygg och säker alltid.

Hatar mig själv när jag vet att jag kommer fråga saker jag inte har nåt med att göra. Jag vet att jag är för nyfiken och har för lätt för att förstöra vilken stämning som helst med dumheter. Jag är en nojig osäker typ ibland.

Nu: Raconteurs - "Broken Boy Soldiers"