Ekeby i ruiner

Kollar runt lite. Inser att det tipsas var man än vänder sig, oavsett kunskap eller skrivförmåga. Ibland är det lika tröttsamt som att läsa hur folk mår, men ingen har sagt att bloggar är för andra än de närmast sörjande. Det finns såklart några som är bättre än andra, det här är ingen diss, det är bara en reflektion (även om såna också är ungefär lika efterfrågade som kokt kanin på lunchrestaurangen). Det jag behöver är välskrivet om skräddarsytt. Jag behöver pepp. Jag behöver skjuta upp ren och skär energi i min musikaliska mainline. Jag behöver en fix.

Tittar på räkningar och lyssnar på Matti Bye, Erik Levander, Shogun Kunitoki och Existensminimum. Inser återigen att jag är en sökare som varken vet in eller ut ibland, men att jag sitter och botaniserar i ett överflöd av bra musik. Sån borde känslan vara också. Att vara glad, eller minst nöjd, med det som låter fantastiskt. Ändå bläddrar jag vidare. Letar nytt samtidigt som jag suckar över det faktum att pengar aldrig räcker till.