Who Do We Care For?

Så kom den då till slut, "Sebastien Grainger & the Mountains". Undrade länge om det skulle bli något av den här skivan, hängde på nån blogg och sökte av MySpace-sidan ibland. Hände inte så mycket, framförallt utlovades mer än vad som hölls. Det kom en sjua och en digital EP, men Jag hoppades såklart att skivan skulle komma, och att den skulle vara bra. Inte bli till den tomma tunna som Jesse F. Keelers MSTRKRF visade sig vara.

Gjorde nyss en googlesökning på DFA1979+Musikbyrån och inser att det är närmare fyra år sedan jag hängde med bandet i London. I ett dygn försökte vi haka på bäst vi kunde. Det blev Upstairs at the Garage, Barfly, Mojokontoret, BBC-radio och annat. De käbblade och var på olika platser rent mentalt, men höll samman som bröder. Vi åkte van genom stan samtidigt som de var den hetaste skiten på varenda stopp vi gjorde. De var ett nördigt band som mest snackade om andra band, kanske på grund av Kanada och punkbakgrund. Vi satt ner på Lock Tavern, en av mina favoritpubar på Chalk Farm Rd. och pratade. Länge. De var öppna, tillmötesgående och ännu inte slut som band. De gjorde några låtar för liveradio i rummet bredvid legendenJohn Peels gamla tillhåll. Det var mindre än ett halvår efter hans död, och vi tittade alla in i båset där han brukade sitta, och allt var mest märkligt. Duon gjorde sitt bästa och lämnade institutionen så snart som de kände sig klara. Inte för många omtagningar där nere i bunkern. "Det skulle inte bli mycket bättre ändå" sa Sebastien, och jag var lätt imponerad av inställningen.

Jag tyckte väldigt mycket om Death From Above 1979. Jag såg dem rätt många gånger, och jag försökte få så många som möjligt att lyssna på dem. Åkte även bil i ilfart från en festival i Oslo en gång för att komma hem och spela skivor på KB i Malmö. Bandet spelade på bägge ställen, men det var inte riktigt planerat att det skulle bli dagarna efter varandra, och jag kände mig lite som en stalker. Kvällen innan hade jag introducerat dem för Hot Snakes som jag av någon anledning pratade med på en fest, det blev fin stämning och så, men det blev lite mycket där ett tag. När de la av var det kanske lika bra. Inte för att jag fått nog, utan för att de snubblade lite över framgången, och sen blev det inte mer. De ville inte riktigt. Trist bara att ingen av de bägge gjort nåt som kommer i närheten av vad de presterade tillsammans.

Sebastien Grainger visar upp sin kärlek för musikhistorien. Det låter som glam, powerpop och smart och slick 80-tal, men på ett ruffigt vis. Det är verkligen ingen stor produktion att tala om. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det än, men det finns nåt som lockar. Kanske bara minnen som får mig att vilja gilla det här. Det återstår att se. I vilket fall, välkommen tillbaka till albumformatet Sebastien.