Kvällens film: Lean On Me

Sjukt trött, hostig och tjock i skallen. Men sova? Nej, det verkar inte funka. Treans filmer är tydligen vad jag ska leva med nu. Hann med att lyssna igenom ett par skivor innan jag stängde ner för kvällen, innan TV:n återigen tog platsen för sömn, böcker, musik och normalt tankearbete. Jag borde veta bättre, men samtidigt har jag inte ork för något annat. Vill inget annat. Tydligen. Vill man så kan man har jag sagt många gånger. Till mig själv och andra. Det jag tror mig vilja och inte gör är med andra ord beroende av att viljan inte är tillräckligt stark. Jag är inte inte tillräckligt stark. Det enda jag kan är att stänga av. Spelar uppebarligen ingen roll att jag vet vad problemet är, jag verkar inte ha någon lösning.

Att stänga av och inte göra nåt åt det, inte ens kunna göra något åt det, gör det svårt att ens försöka upprätta normala konversationer. Jag hinner tröttna på samtal innan de ens börjat, jag får för mig att allt redan är sagt och att de inte kommer att ge något. Jag har inget att säga. Jag har sagt allt. Allt det viktiga bara upphörde betyda något så snart det lämnade mina läppar. Jag vet att det är mänskligt att tillskriva sina egna känslor stor vikt, annars blir de inte viktiga och är därmed inte riktiga, men det gör fortfarande ont att bli påmind om verkligheten. Det gör ont att både lämna dem till andra och skriva ner dem. Orden som beskriver känslorna betyder aldrig inte mer än vad konsekvensen av dem gör. Om inget händer, om betydelsen försvinner genom att inget händer, ja, då är de i princip värdelösa. Därför har jag stängt av. Tror jag. För att slippa bli påmind. Det här är bara en klinisk reflektion fylld av värdeladdade meningar.